Eruf och ESF+

Europeiska regionala utvecklingsfonden betalar för saker: infrastruktur, forskningskapacitet, SMF-konkurrenskraft, digitalisering, energieffektivisering, stadsförnyelse. Europeiska socialfonden+ betalar för människor: sysselsättning, kompetens, utbildning, social inkludering och minskad fattigdom. Tillsammans är de den största källan till EU-finansiering för de flesta organisationer som inte är universitet.

Båda fördelas till länder och regioner i förväg i stället för att konkurrensutsättas kontinentalt. Eftersom ramen för din region redan är fastställd konkurrerar du med sökande i din egen region om en pott som avsatts för den, ett väsentligt annat läge än en Horizon-utlysning som är öppen för tjugosju länder på en gång.

Regioner klassificeras efter välstånd, och klassificeringen bestämmer hur stor del av ett projekt EU betalar. Mindre utvecklade regioner kan få upp till 85% i medfinansiering, övergångsregioner upp till 70%, och mer utvecklade regioner upp till 40%. Resten kommer från nationella, regionala eller privata källor, så samma projekt i två regioner lämnar sin ägare med mycket olika räkningar.

Utgifterna koncentreras genom regler snarare än genom preferenser. Programmen måste rikta bestämda andelar av Eruf mot ett smartare och ett grönare Europa, vilket är varför utlysningar om digitalisering och energieffektivisering fortsätter att dyka upp medan utlysningar om andra fullkomligt förnuftiga saker inte gör det. Att läsa regionens programdokument talar om vilken av dina idéer som har en väg till pengar och vilken som inte har det.

Rapporteringsbördan är verklig och ligger tungt på stödmottagaren. Upphandlingsregler, informationsskyldigheter, indikatorrapportering och arkivering gäller alla, och de kontrolleras. Ett strukturfondsbidrag är lättare att vinna än ett Horizon-bidrag och svårare att administrera per mottagen euro.