Riktlinjer för utlysningen

Australisk praxis lägger allt i ett dokument. Riktlinjerna för utlysningen anger vem som får söka, vad som finansieras och vad som inte gör det, hur mycket pengar som finns, bedömningskriterierna och deras vikter, hur beslut fattas, och vad avtalet kommer att kräva. Besvaras en fråga inte där besvaras den i allmänhet inte någonstans.

Det är en genuint annan informationsarkitektur än den europeiska, där ett topic pekar på ett arbetsprogram som pekar på allmänna bilagor som pekar på ett modellbidragsavtal. Australiska sökande läser ett dokument; europeiska sökande sätter ihop fyra.

Bedömningskriterierna i riktlinjerna är de kriterier bedömarna poängsätter mot, i den ordning som anges och med de vikter som anges. Att strukturera ansökan så att den speglar dem är inget stilval, bedömarna arbetar sig igenom dem i tur och ordning, och ett argument som placeras någon annanstans kan sakna ruta att poängsättas i.

Europeiska sökande underskattar dem eftersom de ser ut som en sammanfattning. Det är de inte: de är det styrande dokumentet, och myndigheten är bunden av dem enligt de federala reglerna.

Läs behörighetsavsnittet och listan över ”vad vi inte finansierar” före allt annat. Australiska riktlinjer är ovanligt tydliga om undantagen, och de undantagen tillämpas bokstavligt snarare än tolkas generöst.