Kumuleringsgräns

En kumuleringsgräns sätter tak för hur mycket offentligt stöd ett enskilt projekt får ta emot, uttryckt som en andel av de stödberättigande kostnaderna. Den räknar alla nivåer tillsammans (federal, provinsiell och kommunal i Kanada) och den gäller projektet, inte programmet.

Poängen är att programmen inte vet om varandra. Två myndigheter kan var för sig finansiera 50% av samma projekt i god tro, och kumuleringsbestämmelsen är det som hindrar att ett projekt blir helt offentligt finansierat genom separata ansökningar. Mottagaren bär upplysningsplikten.

Upplysningsplikten är fortlöpande, inte en engångsförsäkran vid ansökan. Nytt stöd som tas emot under projektet måste rapporteras, och den praktiska effekten är att ett senare bidrag kan minska ett tidigare. Organisationer som söker brett och tar emot allt upptäcker gränsen i efterhand.

Att överskrida den utlöser en minskning av det aktuella bidraget eller en återbetalning av det som redan betalats. Revisorer kontrollerar det och kontrollen är enkel: andra finansiärers offentliga register är sökbara, och beloppen står i din egen bokföring.

Det påverkar också strategin. Där en kumuleringsgräns ligger på ungefär tre fjärdedelar av de stödberättigande kostnaderna finns en fast mängd offentliga pengar tillgänglig för ett projekt hur många program det än vinner, så den andra ansökan kan vara bättre riktad mot ett annat projekt än mot samma.