Bidrag med engångsbelopp

I ett bidrag med engångsbelopp fastställs priset innan arbetet börjar. Du föreslår en detaljerad budget, kommissionen fastställer totalsumman i bidragsavtalet, och därefter betalas du mot färdiga arbetspaket till det avtalade priset. Inga tidrapporter, ingen redovisning av faktiska kostnader, ingen ekonomisk revision av vad sakerna verkligen kostade.

Lättnaden är betydande. Den enskilt största administrativa bördan i EU-projekt (att registrera och motivera personaltid) försvinner, och med den den vanligaste källan till revisionsanmärkningar och återkrävda pengar. För en liten organisation utan vana vid tidredovisning kan det ensamt avgöra om ett projekt är värt att göra.

Haken är att betalningen följer färdigställande, inte insats. Ett arbetspaket som bara delvis levererats betalas inte delvis: granskarna bedömer om det slutfördes, och ett ofullständigt arbetspaket kan ge noll. Att göra av med pengarna och komma till korta mot det beskrivna resultatet är det sätt att misslyckas som instrumentet skapar.

Det gör ansökningsstadiet mer avgörande än i ett bidrag med faktiska kostnader. Den detaljerade budgettabellen du lämnar in blir priset, och den kan inte omförhandlas uppåt senare för att dina antaganden var fel. Bjuder du för lågt levererar du med förlust; bjuder du synbart för högt tappar du poäng på Genomförande.

Beskriv arbetspaketen så att färdigställande går att påvisa. Vaga resultat gör granskarens jobb till en bedömningsfråga, och en bedömningsfråga om huruvida du får betalt är en risk du själv har infört. Andelen Horizon-utlysningar som använder engångsbelopp fortsätter att växa, så det här är inget nischformat att lära sig senare.